En kväll i parkeringshuset…

…eller, ”Parkeringshuset from hell”. Ännu en spännande kulturupplevelse att lägga till handligarna, förhoppningsvis.

Jobbade nattpasset för några dagar sedan. Eftersom vi inte börjar förrän kl. 22 på kvällen bestämde jag mig för att göra ett besök på biografen på ett av köpcentrumen (Deira City Centre) innan och se ”Yesman” med Jim Carrey (helt ok film, standardbetyget eftersom den var som förväntat 😉 ). Som vanligt när man bestämmer sig för sådana spontan-planer så dröjer det inte länge innan man kommer på att ”S****n, det är ju helg”. Helg betyder mängder med människor som inte har något annat för sig än att vara där alla andra är utan att egentligen ha något där att göra, med andra ord: Folk som åker runt, runt på vägarna och skapar bilköer och proffshängare som står överallt i köpcentrumen med till synes ett enda syfte; att vara ivägen. Mycket frustrerande och irriterande, om alla dessa människor åtminstone kunde låtsas att dom hade ett ärende så skulle det nog lätta lite på trycket. Nåja, efter en del köande för att överhuvudtaget ta mig in i parkeringshuset, upptäcker jag, som vanligt, att hela anledningen till att det är en kö på hundratalet bilar utanför är någon nisse som i jakten på den ultimata parkeringsplatsen helt enkelt valt att stanna och blockera alla andra i väntan på att rutan ska bli ledig. Inga problem för nissen, han har ju inget ärende ändå, han kan stå där hela natten och vänta för att få coolaste parkeringsplatsen i bygget, att andra får vänta p.g.a. av denna nisse….inte nisses problem. Så efter mycket, helt onödigt, om och men så lyckades jag ta mig till bion i tid (hade på känn att det skulle vara som alla andra helger).

Efter bion, fortfarande 1 timme till arbetstiden börjar och jag har bara knappa 4 km till jobbet på vägar med måttlig trafik. Bara att börja boxa sig igenom massorna med proffshängare som alla verkar komma från ett och samma land på andra sidan indiska oceanen. Väl i bilen, fortfarande 50 minuter till godo, inga problem! Eller… 50 minuter senare har jag inte kommit längre än att jag backat ut bilen från parkeringsrutan… Av någon anledning står allting tvärstill, och bara tanken på att anledningen troligen är någons egoistiska jakt på den bästa parkeringsrutan etc. är minst sagt hyfsat frustrerande. Hundratals bilar som väntar på någon som inte riktigt greppat konceptet (enligt mig). Efter de 50 minuters väntan börjar det iallafall röra på sig, sakta, sakta men det händer något iallafall. Enligt god trafiksed så funkar faktiskt kugghjulsprincipen hyfsat bra dagen till ära, frånsett en och annan medborgare från landet på andra sidan indiska oceanen som hittar filer som inte finns för att tjäna en billängd, med enda resultat att de blockerar bilar och allting går betydligt långsammare än det borde. Nästan framme vid utfarten vid parkeringshuset så är det dags att toppa dagens kulturupplevelse då en annan av dessa medborgare anser att han väntat längst i världen och därför kan bortse från alla andra. Jag ger gott om plats åt bilen från vänster för att sedan följa honom. Och trots att det flytit på hyfsat bra med kugghjulen, så tycker personen bakom den bil jag precis lämnat plats åt att nu är det minsann hans tur. Så medelst dennes typiska buckliga, överbefolkade Toyota Corolla så ska jag skäras av från allt vad smarta bilflöden heter. Då jag ser att detta inte kommer att funka och inte riktigt förstår hur denna nisse tänkt, så stannar jag före ”impact”, tutar, vevar ner rutan och frågar vad han håller på med, att han måste lämna plats, detta kommer inte att funka. På bästa möjliga sätt försöker jag visa varanann-bil-konceptet som denne helt verkar ha missat. Tillbaka kommer standardsvar 1A; ett leende ”Ok, ok”.

Att le och säga ”Ok, ok” betyder allt från att peka finger till att helt enkelt inte ha en aning om någonting, de fåtal tillfällen det betytt något positivt är så sparsmakade att det knappt är värda att nämnas. Så, mycket riktigt, bilen framför rör sig, jag följer och toyota-nissen fortsätter sitt helhjärtade försök att skära av mig. Inte helt överraskande så stöter vi såklart ihop i fronten på sidorna av bilarna. Dock knappt värt att nämnas då det inte innebar några fysiska skador. Nåja, 1 sekund senare springer det runt 4 nissar i parkeringshuset och är jätteupprörda och skriker. Inte helt överraskande kommer farbror chauffören upp till mig och frågar varför _jag_ kör in i honom…!? Jag förklarar snabbt att det var precis detta jag försökte förklara för honom 5 sekunder tidigare när jag vevade ner rutan och han svarade ”Ok, ok”, innan han bestämde sig för att fortsätta pressa sig in i ett icke-existerande utrymme. Åker vidare och stannar på våningen under i parkeringshuset, och nu känner jag mig riktigt irriterad över hur helt korkade och egoistiska en del, nåja, större delen av befolkningen är (lite generaliserande, men när det är nått uppenbart korkat som pågår så är det 99% av gångerna en landsman till denne nisse). Spontant tar jag iallafall tillfället i akt att prova på lite av den lokala kulturen, så högljutt och med stora yviga gester gör jag klart exakt vad jag tycker om det körsätt och brist på respekt denne person precis har uppvisat. De bilförare, som visade sig vara landsmän till nissen fast från den begåvade delen av befolkningen, som var närmast bakom stannar till snabbt och säger ”Han är en sk*tstövel, strunta i honom! Han kan inte göra nått ändå.”. Vid det här laget upptäcker jag att folk har börjat stanna upp runtomkring för lyssna till min diskussion med nissen, t.o.m. bilar har stannat och vevat ner rutorna för att lyssna. Istället för att bara be om ursäkt så fortsätter nissen att babbla på om helt ovidkommande saker som inte har med saken att göra, vid ett flertal tillfällen frågar denne t.o.m. om jag gråter!? Jag kunde dock under diskussionen bita mig i tungan (kändes hyfsat lockande att halka ner på nissens nivå…men vore ingen bra idé) och hålla mig till ämnet trots att den dumhet jag precis fått uppleva gjort mig mer upprörd än på länge.

Vid det här laget, ca. 15 min diskussion där jag anser att han tappat ämnet helt och pratar för bara pratandes skull medans jag förklarar kugghjulsprincipen som funkade tills han ansåg att han var viktigare än alla andra o.s.v. o.s.v. o.s.v. så börjar hans passagerare att verka uppenbart besvärade och generade. De försöker lugna nissen och ber om ursäkt till mig och säger att det är ok, ”no problem, you can go, it’s ok, sorry”. Och här kommer då nästa kulturupplevelse in i bilden. Jag och nissens passagerare anser saken utagerad, nissen själv säger ”Ok, ok”. Så jag fortsätter att köra till jobbet. Väl framme på jobbet, 1 timme sen då det tagit mig 1 timme och 50 minuter från att jag satte mig i bilen för att färdas dessa 4 km, så ringer det på telefonen. Givetvis är det en polisman på plats i parkeringhuset, tydligen har nissen ringt polisen för att anmäla ”olyckan”. De vill att jag kommer till polisstationen i närheten för att reda ut det, och undrar också varför jag lämnade olycksplatsen. Får erkänna att jag troligen var lite naiv när jag fick intrycket av att saken redan var utagerad, så givetvis säger jag att jag ska ta mig dit snarast möjligt. Jag förklarar också att jag känner mig förvånad över att han valde att ringa polisen, då vi stannade, diskuterade och jag (med facit i hand, naivt) trodde att saken var utagerad, speciellt med tanke på att det inte blev några skador. Polismannen frågar igen: ”Inga skador?”, jag: ”Nej, inga skador”. Efter det hör jag hur han säger något till, vad det låter som, kollegan på arabiska och sen bryts samtalet.

Efter att precis kommit till jobbet måste jag alltså lämna igen för att ta mig till polisstationen. Väl där så får jag vänta nästan en timme innan jag kommer fram genom kön till trafikolycke-officeren. Jag förklarar situationen, och han börjar leta bland handskriva rapporter och datorsystem efter info om denna ”olycka”. Inget hittas, så officeren frågar runt bland kollegor och supervisors ifall de hört någonting om detta, eller känner till något alls. Ingenting. Han frågar om jag har bilen utanför, vilket jag har, så han säger att låt oss gå ut och ta en titt på bilen. På vägen frågar han igen om hur mycket skador det är, något jag redan berättat men jag säger igen att det inte finns några skador att titta på. Så i entrén till polishuset vänder han tillbaka till kontoret, han tar mitt mobil- och registreringsnummer ifall något dyker upp, men han verkar obekymrad och säger att ”It’s ok, there is no problem, you can go”.

Det är det sista jag hört sedan dess, men vem vet…

Kultur var det, och som min svenske kollega Andreas sa: Du får försöka att se humorn i det

Försöker, lovar, men det är inte lätt alla gånger 😉